JOBS BOK.

1873 Carl XII:s Bibel

JOB, 1. CAPITLET

Jobs fromhet, frestelse, tålamod.

Job 1:1. En man var uti det landet Uz, som het Job; han var from och rättfärdig, gudfruktig, och flydde det onda.

Job 1:2. Och honom vordo födde sju söner och tre döttrar.

Job 1:3. Och han ägde sjutusend får, tretusend camelar, femhundrade par oxar, och femhundrade åsninnor, och ganska mycket tjenstefolk; och han var mägtigare än alle de i österlanden bodde.

Job 1:4. Och hans söner gingo bort, och gjorde gästabåd, hvar sin dag i sitt hus; och sände bort, och läto bjuda sina tre systrar, till att äta och dricka med sig.

Job 1:5. Och när en gästabådsdagen ute var, sände Job bort och helgade dem; och stod bittida upp om morgonen, och offrade bränneoffer, efter allas deras tal. Förty Job tänkte: Mine söner kunna hafva syndat, och välsignat Gud i sin hjerta. Så gjorde Job hvar dag.

Job 1:6. Men det hände på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för HERRAN, kom Satan ock med dem.

Job 1:7. Men HERREN sade till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade HERRANOM, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.

Job 1:8. Då sade HERREN till Satan: Hafver du icke gifvit akt uppå min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda.

Job 1:9. Satan svarade HERRANOM, och sade: Menar du, att Job fruktar Gud förgäfves?

Job 1:10. Hafver du dock förvarat honom, hans hus, och allt det han hafver allt omkring. Du hafver välsignat hans handaverk, och hans gods hafver utspridt sig i landena.

Job 1:11. Men räck ut dina hand, och kom vid allt det han äger; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.

Job 1:12. HERREN sade till Satan: Si, allt det han äger vare i dine hand, allena vid honom sjelfvan kom icke dina hand. Då gick Satan ut ifrå HERRANOM.

Job 1:13. Men den dagen, då hans söner och döttrar åto och drucko vin i deras äldsta broders hus,

Job 1:14. Kom ett båd till Job, och sade: Man plöjde med oxarna, och åsninnorna gingo der när i bet;

Job 1:15. Då föllo de af rika Arabien till, och togo dem, och slogo drängerna med svärdsegg; och jag undslapp allena, att jag skulle säga dig det.

Job 1:16. Medan han ännu talade, kom en annar, och sade: Guds eld föll af himmelen, och brände upp fåren och drängerna, och förtärde dem; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Job 1:17. Medan han ännu talade, kom en och sade: De Chaldeer gjorde tre spetsar, föllo till camelarna, och togo dem, och slogo drängerna med svärdsegg; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Job 1:18. Medan han ännu talade, kom en och sade: Dine söner och döttrar åto och drucko i deras äldsta broders hus;

Job 1:19. Och si, der kom ett stort väder utaf öknene, och stötte på husens fyra hörn, och kastade det på piltarna, att de blefvo döde; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Job 1:20. Då stod Job upp, och ref sönder sin kläder, och ref sig i hufvudet, och föll ned på jordena, och tillbad;

Job 1:21. Och sade: Jag är naken kommen af mine moders lif; naken skall jag åter fara dit; HERREN gaf, och HERREN tog; välsignadt vare HERRANS Namn.

Job 1:22. I allt detta syndade Job intet, och gjorde intet dårligit emot Gud.

JOB, 2. CAPITLET

Jobs plåga, smälek, vänner.

Job 2:1. Det begaf sig på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för HERRAN, att Satan ock kom med dem, och trädde fram för HERRAN.

Job 2:2. Då sade HERREN till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade HERRANOM, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.

Job 2:3. HERREN sade till Satan: Hafver du icke gifvit akt på min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda, och står ännu i sine fromhet; och du eggade mig, att jag utan sak hafver förderfvat honom.

Job 2:4. Satan svarade HERRANOM, och sade: Hud för hud, och allt det en man hafver, låter han för sitt lif.

Job 2:5. Men räck ut dina hand, och kom vid hans ben och kött; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.

Job 2:6. HERREN sade till, Satan: Si, han vare i dine hand; dock skona hans lif.

Job 2:7. Då for Satan ut ifrå HERRANS ansigte, och slog Job med ond sår, ifrå hans fotablad upp till hans hjessa.

Job 2:8. Och han tog ett stycke af en potto, och skrapade af sig dermed, och satt i asko.

Job 2:9. Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i dine fromhet? Välsigna Gud, och dö.

Job 2:10. Men han sade till henne: Du talar såsom de dåraktiga qvinnor tala. Hafve vi fått godt af Gudi, skole vi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar.

Job 2:11. Då nu tre Jobs vänner hörde all den olycka, som öfver honom kommen var, kommo de hvar af sin stad: Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de vordo öfverens, att de skulle komma och ömka sig öfver honom, och trösta honom.

Job 2:12. Och då de upphofvo sin ögon långt ifrå, kände de honom intet; och upphofvo sina röst, och greto, och hvardera ref sin kläder sönder, och kastade jord på sin hufvud upp åt himmelen;

Job 2:13. Och såto med honom på jordene i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sveda var ganska stor.

JOB, 3. CAPITLET

Födelsedagen förbannas. Döden önskas.

Job 3:1. Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

Job 3:2. Utbrast, och sade:

Job 3:3. Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

Job 3:4. Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

Job 3:5. Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

Job 3:6. Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

Job 3:7. Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

Job 3:8. De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

Job 3:9. Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

Job 3:10. Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

Job 3:11. Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

Job 3:12. Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

Job 3:13. Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

Job 3:14. Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

Job 3:15. Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

Job 3:16. Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

Job 3:17. Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

Job 3:18. Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

Job 3:19. Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

Job 3:20. Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

Job 3:21. (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

Job 3:22. De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;)

Job 3:23. Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

Job 3:24. Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

Job 3:25. Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

Job 3:26. Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

JOB, 4. CAPITLET

Eliphas om Jobs otålighet och synd.

Job 4:1. Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Job 4:2. Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

Job 4:3. Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Job 4:4. Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

Job 4:5. Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

Job 4:6. Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Job 4:7. Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Job 4:8. Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

Job 4:9. Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

Job 4:10. Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

Job 4:11. Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

Job 4:12. Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Job 4:13. Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

Job 4:14. Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

Job 4:15. Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Job 4:16. Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

Job 4:17. Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

Job 4:18. Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

Job 4:19. Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

Job 4:20. Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

Job 4:21. Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

JOB, 5. CAPITLET

Gud är rättvis. Dårars lycka, frommas aga.

Job 5:1. Nämn mig en, hvad gäller, om du någon finner; och se dig om någorstäds efter en helig.

Job 5:2. Men en dåra dräper väl vreden, och en ovisan dödar nitet.

Job 5:3. Jag såg en dåra väl rotad, och jag bannade straxt hans huse:

Job 5:4. Hans barn skola vara fjerran ifrå helsone, och skola varda sönderkrossade i porten, der ingen hjelpare är.

Job 5:5. Hans säd skall den hungrige uppäta, och de väpnade skola taga henne; och hans gods skola de törstige utsupa.

Job 5:6. Förty vedermödan går icke upp af jordene, och olyckan växer icke upp af åkrenom;

Job 5:7. Utan menniskan varder född till olycko, såsom foglarna till att flyga.

Job 5:8. Dock vill jag nu tala om Gud, och handla om honom;

Job 5:9. Som gör mägtig ting, de der icke ransakas kunna; och under, som icke räknas kunna;

Job 5:10. Den der regn gifver på jordena, och låter vatten komma på markena;

Job 5:11. Den der upphöjer de nedriga, och upphjelper de förtryckta.

Job 5:12. Han gör deras anslag, som listige äro till intet, att deras hand intet kan uträtta.

Job 5:13. Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap;

Job 5:14. Att de om dagen löpa i mörkrena, och famla om middagen såsom om nattena.

Job 5:15. Och han hjelper den fattiga ifrå svärdet, och ifrå deras mun; och utu dens väldigas hand;

Job 5:16. Och är dens fattigas tröst, att orättfärdigheten måste hålla sin mun till.

Job 5:17. Si, salig är den menniska, den Gud straffar; derföre förkasta icke dens Allsmägtigas tuktan.

Job 5:18. Ty han sargar, och läker; han slår, och hans hand helar.

Job 5:19. Utaf sex bedröfvelser frälsar han dig, och i den sjunde kommer intet ondt vid dig.

Job 5:20. I dyr tid frälsar han dig ifrå döden, och i stridene ifrå svärdsens hand.

Job 5:21. Han skall skyla dig för tungones gissel, att du icke skall frukta för förderf, då det kommer.

Job 5:22. Uti förderf och hunger skall du le, och icke frukta för vilddjuren i landena;

Job 5:23. Utan ditt förbund skall vara med stenom på markene; och vilddjuren i landena skola hålla frid med dig.

Job 5:24. Och du skall förnimma, att din hydda hafver frid, och skall försörja dina boning, och icke synda;

Job 5:25. Och skall förnimma, att din säd skall varda mycken, och dine efterkommande såsom gräs på jordene;

Job 5:26. Och skall i ålderdomen komma till grafva, såsom en hvetekärfve införd varder, i rättom tid.

Job 5:27. Si, det hafve vi ransakat, och det är så; hör dertill, och rätta dig derefter.

JOB, 6. CAPITLET

Jobs försvar, bön, klagan.

Job 6:1. Job svarade, och sade:

Job 6:2. När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

Job 6:3. Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

Job 6:4. Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

Job 6:5. Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

Job 6:6. Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

Job 6:7. Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

Job 6:8. O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

Job 6:9. Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

Job 6:10. Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

Job 6:11. Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

Job 6:12. Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

Job 6:13. Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

Job 6:14. Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

Job 6:15. Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

Job 6:16. Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

Job 6:17. Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

Job 6:18. Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

Job 6:19. De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

Job 6:20. Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

Job 6:21. Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

Job 6:22. Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

Job 6:23. Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

Job 6:24. Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

Job 6:25. Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

Job 6:26. I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

Job 6:27. I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

Job 6:28. Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

Job 6:29. Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

Job 6:30. Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.

JOB, 7. CAPITLET

Lifvets korthet. Ängslans tankar.

Job 7:1. Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Job 7:2. Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Job 7:3. Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Job 7:4. När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Job 7:5. Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Job 7:6. Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Job 7:7. Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Job 7:8. Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Job 7:9. Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen;

Job 7:10. Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Job 7:11. Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Job 7:12. Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Job 7:13. Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Job 7:14. När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

Job 7:15. Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Job 7:16. Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Job 7:17. Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Job 7:18. Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

Job 7:19. Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Job 7:20. Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Job 7:21. Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

JOB, 8. CAPITLET

Bildad om straff, bot, skrymtan.

Job 8:1. Då svarade Bildad af Suah, och sade:

Job 8:2. Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod?

Job 8:3. Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten?

Job 8:4. Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull.

Job 8:5. Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga;

Job 8:6. Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull;

Job 8:7. Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.

Job 8:8. Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder;

Job 8:9. Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene.

Job 8:10. De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta.

Job 8:11. Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten.

Job 8:12. Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar.

Job 8:13. Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt;

Job 8:14. Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät.

Job 8:15. Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva.

Job 8:16. Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård;

Job 8:17. Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.

Job 8:18. Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.

Job 8:19. Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.

Job 8:20. Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;

Job 8:21. Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.

Job 8:22. Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.

JOB, 9. CAPITLET

Job om Guds rättvisa, magt, sin smitta.

Job 9:1. Job svarade och sade:

Job 9:2. Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

Job 9:3. Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

Job 9:4. Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

Job 9:5. Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

Job 9:6. Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

Job 9:7. Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

Job 9:8. Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

Job 9:9. Han gör Karlavagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

Job 9:10. Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

Job 9:11. Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

Job 9:12. Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

Job 9:13. Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

Job 9:14. Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

Job 9:15. Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

Job 9:16. Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

Job 9:17. Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

Job 9:18. Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

Job 9:19. Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

Job 9:20. Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

Job 9:21. Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

Job 9:22. Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

Job 9:23. När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

Job 9:24. Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

Job 9:25. Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

Job 9:26. De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

Job 9:27. När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

Job 9:28. Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

Job 9:29. Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

Job 9:30. Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

Job 9:31. Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

Job 9:32. Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

Job 9:33. Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

Job 9:34. Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

Job 9:35. Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.

JOB, 10. CAPITLET

Job om Guds stränghet. Bots frist.

Job 10:1. Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

Job 10:2. Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Job 10:3. Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Job 10:4. Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Job 10:5. Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Job 10:6. Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

Job 10:7. Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Job 10:8. Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Job 10:9. Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Job 10:10. Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Job 10:11. Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Job 10:12. Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Job 10:13. Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Job 10:14. Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

Job 10:15. Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Job 10:16. Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

Job 10:17. Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Job 10:18. Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Job 10:19. Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Job 10:20. Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Job 10:21. Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

Job 10:22. Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

JOB, 11. CAPITLET

Zophar vredgas, snubbar, råder Job.

Job 11:1. Då svarade Zophar af Naema, och sade:

Job 11:2. När en hafver länge talat, måste han ock icke höra? Eller skall en sqvallrare alltid hafva rätt?

Job 11:3. Måste man tiga för dig allena, att du försmäder, och ingen skall genhöfta dig?

Job 11:4. Du säger: Min lärdom är ren, och klar är jag för din ögon.

Job 11:5. Ack! att Gud talade med dig, och uppläte sina läppar;

Job 11:6. Och tedde dig hvad han ännu hemliga vet; ty han hade ännu väl mer med dig; på det att du måtte veta, att han icke tänker på alla dina synder.

Job 11:7. Menar du, att du vetst så mycket som Gud vet; och vill alltså fullkomliga råkat, såsom den Allsmägtige?

Job 11:8. Han är högre än himmelen, hvad vill du göra? djupare än helvetet, huru kan du kännan?

Job 11:9. Längre än jorden, och bredare än hafvet.

Job 11:10. Om han all ting omvände eller fördolde, eller kastade dem i en hop, ho vill förmena honom det?

Job 11:11. Han känner de fåfängeliga män, och ser odygdena, och skulle han icke förståt?

Job 11:12. En fåfängelig man högmodas, och en född menniska vill vara såsom en ung vildåsne.

Job 11:13. Hade du ställt ditt hjerta (till Gud), och uppräckt dina händer till honom;

Job 11:14. Hade du långt ifrå dig bortkastat missgerningena, som är i din hand, att ingen orätt hade bott i dine hyddo;

Job 11:15. Så måtte du upplyft ditt ansigte utan last, och vorde fast ståndandes, och intet fruktandes.

Job 11:16. Så vorde du ock förgätandes uselhetena, och såsom det vattnet, som framlupet är, komme du det icke ihåg;

Job 11:17. Och din lifstid vorde uppgångandes såsom en middag, och vorde skinandes såsom en morgon.

Job 11:18. Och du måtte förtrösta dig, att hopp vore på färde; och vorde med rolighet kommandes i grafvena.

Job 11:19. Och du skulle lägga dig, och ingen skulle rädda dig; och månge skulle knekta dig.

Job 11:20. Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta, och skola icke undkomma kunna; ty deras hopp skall fela deras själ.

JOB, 12. CAPITLET

Job om ondas lycka. Guds magt, råd.

Job 12:1. Då svarade Job, och sade:

Job 12:2. Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

Job 12:3. Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

Job 12:4. Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

Job 12:5. Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

Job 12:6. Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

Job 12:7. Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

Job 12:8. Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

Job 12:9. Ho är den som allt sådant icke vet, att HERRANS hand hafver det gjort;

Job 12:10. Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

Job 12:11. Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

Job 12:12. Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

Job 12:13. När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

Job 12:14. Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

Job 12:15. Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

Job 12:16. Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

Job 12:17. Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

Job 12:18. Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

Job 12:19. Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

Job 12:20. Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

Job 12:21. Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

Job 12:22. Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

Job 12:23. Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

Job 12:24. Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

Job 12:25. Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.

JOB, 13. CAPITLET

Jobs försvar, tröst, bön.

Job 13:1. Si, allt detta hafver mitt öga sett, och mitt öra hört, och hafver det förstått.

Job 13:2. Det I veten, det vet jag ock, och är intet ringare än I;

Job 13:3. Dock vill jag tala om den Allsmägtiga, och hafver vilja till att träta med Gud.

Job 13:4. Ty I uttyden det falskeliga, och ären alle onyttige läkare.

Job 13:5. Ack! att I kunden tiga, så vorden I vise.

Job 13:6. Hörer dock mitt straff, och akter på sakena, der jag talar om.

Job 13:7. Viljen I försvara Gud med orätt; och för honom bruka svek?

Job 13:8. Viljen I anse hans person? Viljen I gifva eder i försvar för Gud?

Job 13:9. Skall det ock blifva eder väl gångandes, då han skall döma eder? Menen I, att I skolen gäcka honom, såsom man gäckar ena mennisko?

Job 13:10. Han varder eder straffandes, om I hemliga ansen personen.

Job 13:11. Månn han icke förskräcka eder, när han kommer fram? Och hans fruktan varder fallandes öfver eder.

Job 13:12. Edor åminnelse varder liknad vid asko, och edra rygger skola vara såsom en lerhop.

Job 13:13. Tiger för mig, att jag må tala; det skall icke fela för mig.

Job 13:14. Hvi skall jag bita mitt kött med mina tänder, och sätta mina själ i mina händer?

Job 13:15. Si, han varder mig dock dräpandes, och jag kan icke afbidat; dock vill jag straffa mina vägar för honom.

Job 13:16. Han blifver ju min helsa; ty ingen skrymtare kommer för honom.

Job 13:17. Hörer mitt tal, och min uttydelse för edor öron.

Job 13:18. Si, jag hafver allaredo sagt domen af; jag vet, att jag varder rättfärdig.

Job 13:19. Ho är den som vill gå till rätta med mig? Men nu måste jag tiga, och förgås.

Job 13:20. Tveggehanda gör mig icke; så vill jag icke gömma mig bort för dig.

Job 13:21. Låt dina hand vara långt ifrå mig, och din förskräckelse förskräcke mig icke.

Job 13:22. Kalla mig, och jag vill svara dig; eller jag vill tala, och svara du mig.

Job 13:23. Huru många äro mina missgerningar och synder? Låt mig få veta min öfverträdelse och synder.

Job 13:24. Hvi fördöljer du ditt ansigte, och håller mig för din fienda?

Job 13:25. Vill du så hård vara emot ett flygande löf; och förfölja ett torrt halmstrå?

Job 13:26. Ty du tillskrifver mig bedröfvelse, och vill förderfva mig för mins ungdoms synders skull.

Job 13:27. Du hafver satt min fot i en stock, och gifver akt på alla mina stigar, och ser på all min fotspår;

Job 13:28. Jag, som dock förgås som ett ruttet as, och som ett kläde, det ätet varder af mal.

JOB, 14. CAPITLET

Lifvets korthet, uppståndelse, hopp.

Job 14:1. Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

Job 14:2. Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

Job 14:3. Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

Job 14:4. Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

Job 14:5. Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

Job 14:6. Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

Job 14:7. Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

Job 14:8. Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

Job 14:9. Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

Job 14:10. Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

Job 14:11. Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

Job 14:12. Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

Job 14:13. Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig.

Job 14:14. Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

Job 14:15. Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

Job 14:16. Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

Job 14:17. Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

Job 14:18. Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

Job 14:19. Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

Job 14:20. Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

Job 14:21. Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

Job 14:22. Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

JOB, 15. CAPITLET

Eliphas om Jobs skrymtan. De ogudaktigas ofärd.

Job 15:1. Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Job 15:2. Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?

Job 15:3. Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.

Job 15:4. Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;

Job 15:5. Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.

Job 15:6. Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.

Job 15:7. Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?

Job 15:8. Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?

Job 15:9. Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?

Job 15:10. Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.

Job 15:11. Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.

Job 15:12. Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?

Job 15:13. Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?

Job 15:14. Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?

Job 15:15. Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.

Job 15:16. Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?

Job 15:17. Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;

Job 15:18. Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;

Job 15:19. Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.

Job 15:20. En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.

Job 15:21. Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.

Job 15:22. Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.

Job 15:23. När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.

Job 15:24. Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;

Job 15:25. Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.

Job 15:26. Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.

Job 15:27. Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.

Job 15:28. Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.

Job 15:29. Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.

Job 15:30. Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.

Job 15:31. Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.

Job 15:32. Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.

Job 15:33. Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.

Job 15:34. Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.

Job 15:35. Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.

JOB, 16. CAPITLET

Jobs hugsvalare, oskuld, tröst.

Job 16:1. Job svarade, och sade:

Job 16:2. Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

Job 16:3. När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

Job 16:4. Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

Job 16:5. Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

Job 16:6. Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

Job 16:7. Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

Job 16:8. Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

Job 16:9. Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

Job 16:10. De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

Job 16:11. Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

Job 16:12. Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

Job 16:13. Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

Job 16:14. Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

Job 16:15. Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

Job 16:16. Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

Job 16:17. Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

Job 16:18. Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

Job 16:19. Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

Job 16:20. Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

Job 16:21. Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

Job 16:22. Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

JOB, 17. CAPITLET

Jobs jämmer, knorr, förakt, förlösning.

Job 17:1. Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.

Job 17:2. Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.

Job 17:3. Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?

Job 17:4. Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.

Job 17:5. Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.

Job 17:6. Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.

Job 17:7. Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.

Job 17:8. Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.

Job 17:9. Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.

Job 17:10. Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.

Job 17:11. Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;

Job 17:12. Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.

Job 17:13. Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord.

Job 17:14. Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.

Job 17:15. Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?

Job 17:16. Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene.

JOB, 18. CAPITLET

Bildad om ogudaktigas ofärd.

Job 18:1. Då svarade Bildad af Suah, och sade:

Job 18:2. När viljen I göra en ända på att tala? Akter dock till; sedan vilje vi tala.

Job 18:3. Hvi varde vi aktade (för dig) såsom oskälig djur, och äre så orene för edor ögon?

Job 18:4. Vill du brista för hätskhets skull? Menar du, att för dina skull skall jorden öfvergifven varda, och hälleberget utaf sitt rum försatt varda?

Job 18:5. Och skall dens ogudaktigas ljus utslockna, och gnistan af hans eld skall intet lysa.

Job 18:6. Ljuset i hans hyddo skall varda till mörker, och hans lykta öfver honom skall utsläckt varda.

Job 18:7. Hans håfvors tillgångar skola varda trånga, och hans anslag skall fela honom;

Job 18:8. Ty han är med sina fötter förd i snarona, och vandrar i nätet.

Job 18:9. En snara skall hålla hans häl, och de törstige skola få fatt på honom.

Job 18:10. Hans snara är lagd på jordene, och hans gildre på hans stig.

Job 18:11. På alla sidor skola hastig förfärelse förskräcka honom, så att han icke skall veta hvartut han skall.

Job 18:12. Hunger skall blifva hans håfvor, och uselhet skall blifva honom tillredd, och hänga vid honom.

Job 18:13. Hans huds starkhet skall förtärd varda, och hans starkhet skall dödsens Förste förtära.

Job 18:14. Hans tröst skall utrotas utu hans hyddo, och de skola drifva honom till förskräckelsens Konung.

Job 18:15. Uti hans hyddo skall intet blifva; öfver hans palats skall svafvel strödt varda.

Job 18:16. Nedantill skola hans rötter förtorkas, och ofvanuppå afskäras hans säd.

Job 18:17. Hans åminnelse skall förgås i landena, och skall intet namn hafva på gatone.

Job 18:18. Han skall fördrifven varda ifrå ljusena i mörkret, och af jordene bortkastad varda.

Job 18:19. Han skall ingen barn hafva, och ingen barnabarn i sin folk; honom skall ingen qvar blifva i hans slägt.

Job 18:20. De som efter honom komma, skola gifva sig öfver hans dag; och dem, som för honom äro, skall fruktan uppå komma.

Job 18:21. Detta är dens orättfärdigas boning; och detta är rummet till honom, som intet vet af Gudi.

JOB, 19. CAPITLET

Job klagar sig förlåten; tröstas af uppståndelsen.

Job 19:1. Job svarade, och sade:

Job 19:2. Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

Job 19:3. I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

Job 19:4. Far jag vill, så far jag mig vill.

Job 19:5. Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

Job 19:6. Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

Job 19:7. Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

Job 19:8. Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

Job 19:9. Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

Job 19:10. Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

Job 19:11. Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

Job 19:12. Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

Job 19:13. Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

Job 19:14. Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

Job 19:15. Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

Job 19:16. Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

Job 19:17. Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

Job 19:18. Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

Job 19:19. Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

Job 19:20. Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

Job 19:21. Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

Job 19:22. Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

Job 19:23. Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

Job 19:24. Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

Job 19:25. Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

Job 19:26. Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

Job 19:27. Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

Job 19:28. Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

Job 19:29. Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

JOB, 20. CAPITLET

Zophar om ogudaktigas lycka, arghet.

Job 20:1. Då svarade Zophar af Naema, och sade:

Job 20:2. Deruppå måste jag svara, och kan icke bida;

Job 20:3. Och vill gerna höra, ho mig det straffa och lasta skall; ty mins förstånds ande skall svara för mig.

Job 20:4. Vetst du icke, att alltid så tillgånget är, ifrå den tiden menniskorna på jordene varit hafva;

Job 20:5. Att de ogudaktigas berömmelse står icke länge, och skrymtares glädje varar ett ögnablick?

Job 20:6. Om hans höjd än räckte upp i himmelen, och hans hufvud komme intill skyn,

Job 20:7. Så måste han dock på sistone förgås såsom träck; så att de, som se uppå honom, skola säga: Hvar är han?

Job 20:8. Såsom en dröm förgår, så skall han ej heller funnen varda; och såsom en syn, den om nattena försvinner.

Job 20:9. Det öga, som honom sett hafver, det ser honom intet mer; och hans rum skall icke mer se honom.

Job 20:10. Hans barn skola tigga gå, och hans hand skall gifva honom vedermödo till löna.

Job 20:11. Hans ben skola umgälla hans ungdoms synder; och skola lägga sig i jordene med honom.

Job 20:12. Om än ondskan smakar honom väl uti hans mun, skall hon dock fela honom på hans tungo.

Job 20:13. Hon skall varda förhållen, och icke tillåten; och skall varda honom förtagen i hans hals.

Job 20:14. Hans mat skall förvända sig i hans buk uti ormagalla.

Job 20:15. De ägodelar, som han uppsvulgit hafver, måste han åter utspy; och Gud skall drifva dem utu hans buk.

Job 20:16. Han skall suga huggormagalla, och ormatunga skall dräpa honom.

Job 20:17. Han skall icke få se de strömmar eller vattubäckar, som med hannog och smör flyta.

Job 20:18. Han skall arbeta, och intet nyttjat; och hans ägodelar skola varda annars mans, så att han icke skall hafva hugnad utaf dem.

Job 20:19. Förty han hafver undertryckt och förlåtit den fattiga; han hafver rifvit till sig hus, de han intet byggt hafver;

Job 20:20. Ty hans buk kunde icke full varda; och skall icke igenom sina kosteliga ägodelar undkomma.

Job 20:21. Af hans mat skall intet qvart vara; derföre skola hans goda dagar intet varaktige blifva.

Job 20:22. Om han än öfverflödar, och hafver nog, skall honom dock likväl ångest ske; alla händers möda skall öfver honom komma.

Job 20:23. Hans buk skall honom en gång full varda; och han skall sända sina vredes grymhet öfver honom; han skall öfver honom regna låta sina strid.

Job 20:24. Han skall fly för jernharnesk, och kopparbågen skall förjaga honom.

Job 20:25. Ett draget svärd skall gå igenom honom, och svärds blänkande, som honom skall bittert varda, skall med förskräckelse gå öfver honom.

Job 20:26. Intet mörker är, som honom skyla må; en eld skall förtära honom, den intet uppblåst är; och den som qvar blifver i hans hyddo, honom skall illa gå.

Job 20:27. Himmelen skall uppenbara hans ondsko, och jorden skall sätta sig upp emot honom.

Job 20:28. Hans säd i hans huse skall bortförd varda, förspilld uti hans vredes dag.

Job 20:29. Detta är en ogudaktigs menniskos lön när Gudi, och hans ords arf när Gudi.

JOB, 21. CAPITLET

Job om ogudaktigas timliga lycka, eviga straff.

Job 21:1. Job svarade och sade:

Job 21:2. Hörer dock till min ord, och låter säga eder;

Job 21:3. Hafver tålamod med mig, att jag ock må tala; och görer sedan spott af mig.

Job 21:4. Månn jag handla med en mennisko, att min ande icke skulle härutinnan ångse varda?

Job 21:5. Vänder eder hit till mig; I skolen förundra eder, och måsten lägga handena på munnen.

Job 21:6. När jag tänker deruppå, så förskräckes jag; och ett bäfvande kommer uppå mitt kött.

Job 21:7. Hvi lefva då de ogudaktige, varda gamle, och växa till i ägodelar?

Job 21:8. Deras säd är säker omkring dem, och deras afföda är när dem.

Job 21:9. Deras hus hafver frid för räddhåga, och Guds ris är icke öfver dem.

Job 21:10. Deras oxa släpper man till, ock missgår icke; deras ko kalfvar, och är icke ofruktsam.

Job 21:11. Deras unga barn gå ut såsom en hjord, och deras barn springa.

Job 21:12. De fröjda sig med trummor och harpor, och äro glade med pipande;

Job 21:13. De varda gamle med göda dagar, och förskräckas som nogast ett ögnablick för helvetet;

Job 21:14. De dock säga till Gud: Gack bort ifrån oss; vi vilje intet veta af dina vägar;

Job 21:15. Ho är den Allsmägtige, att vi honom tjena skole? Eller hvad kan det båta oss, om vi löpe emot honom?

Job 21:16. Men si, deras ägodelar stå icke uti deras händer; derföre skall de ogudaktigas sinne vara långt ifrå mig.

Job 21:17. Huru varder de ogudaktigas lykta utsläckt; och deras förderf kommer öfver dem? Han skall utskifta jämmer i sine vrede.

Job 21:18. De skola varda såsom strå för vädret, och såsom agnar, hvilka stormen bortförer.

Job 21:19. Gud förvarar hans barnom bedröfvelse; när han skall löna honom, då skall man förnimmat,

Job 21:20. Hans ögon skola se hans förderf, och af dens Allsmägtigas vrede skall han dricka.

Job 21:21. Ty ho skall hafva behag till hans hus efter honom? Och hans månaders tal skall näppliga halft blifva.

Job 21:22. Ho vill lära Gud, den ock dömer de höga?

Job 21:23. Denne dör frisk och helbregda, rik och säll.

Job 21:24. Hans mjölkekar äro full med mjölk, och hans ben varda full med märg.

Job 21:25. Men en annan dör med bedröfvada själ, och hafver aldrig ätit i glädje.

Job 21:26. Och de ligga tillhopa med hvarannan i jordene, och matkar öfvertäcka dem.

Job 21:27. Si, jag känner väl edra tankar, och edor vrånga anslag emot mig.

Job 21:28. Ty I sägen: Hvar är Förstans hus? Och hvar äro hyddorna, der de ogudaktige bodde?

Job 21:29. Talen I dock derom såsom meniga folket; och veten icke hvad de andras väsende betyder?

Job 21:30. Ty den onde varder behållen intill förderfvelsens dag, och intill vredenes dag blifver han.

Job 21:31. Ho vill säga hvad han förtjenar, när man det utvärtes anser? Ho vill vedergälla honom hvad han gör?

Job 21:32. Men han varder bortdragen till grafvena, och man vaktar efter honom i högomen.

Job 21:33. Bäckaslem behagar honom väl, och alla menniskor varda dragna efter honom; och uppå dem, som för honom varit hafva, är intet tal.

Job 21:34. Huru trösten I mig så fåfängt, och edor svar finnas dock orätt?

JOB, 22. CAPITLET

Eliphas förviter, förmanar Job.

Job 22:1. Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Job 22:2. Menar du att en man kan liknas vid Gud; eller någor är så klok, att han kan likna sig vid honom?

Job 22:3. Menar du att dem Allsmägtiga behagar, att du räknar dig så from? Eller hvad hjelper det honom, om än dine vägar utan brist voro?

Job 22:4. Menar du han fruktar att straffa dig, och gå till rätta med dig?

Job 22:5. Ja, din ondska är fast stor, och uppå din orättfärdighet är ingen ände.

Job 22:6. Du hafver tagit af dinom broder pant utan sak; du hafver dragit kläden af dem nakna.

Job 22:7. Du hafver icke gifvit dem trötta vatten dricka; du hafver nekat dem hungroga ditt bröd.

Job 22:8. Du hafver brukat våld i landena, och bott deruti med stort prål.

Job 22:9. Enkor hafver du låtit gå ohulpna, och sönderbrutit de faderlösas armar.

Job 22:10. Derföre äst du omvefvad med snaro, och fruktan hafver dig hasteliga förskräckt.

Job 22:11. Skulle du då icke se mörkret, och vattufloden icke öfvertäcka dig?

Job 22:12. Si, Gud är hög i himmelen, och ser stjernorna uppe i höjdene;

Job 22:13. Och du säger: Hvad vet Gud? Skulle han kunna döma det i mörkret är?

Job 22:14. Skyn skyler för honom, och han ser intet; han vandrar i himmelens omgång.

Job 22:15. Vill du akta på verldenes lopp, der de orättfärdige uti gångne äro?

Job 22:16. Hvilke förgångne äro, förr än tid var, och vattnet hafver bortsköljt deras grund;

Job 22:17. De som till Gud sade: Far ifrån oss; hvad skulle den Allsmägtige kunna göra dem?

Job 22:18. Ändock han uppfyllde deras hus med ägodelar; men de ogudaktigas råd vare långt ifrå mig.

Job 22:19. De rättfärdige skola få det se, och glädja sig; och den oskyldige skall bespotta dem.

Job 22:20. Deras väsende skall försvinna, och det qvart är af dem, skall elden förtära.

Job 22:21. Så förlika dig nu med honom, och haf frid; derutaf skall du hafva mycket godt.

Job 22:22. Hör lagen utaf hans mun, och fatta hans tal uti ditt hjerta.

Job 22:23. Om du omvänder dig till den Allsmägtiga, så skall du uppbyggd varda; och kasta det orätt är långt ifrå dine hyddo;

Job 22:24. Så skall han gifva guld igen för stoft, och för sten gyldene bäcker.

Job 22:25. Och du skall hafva guld nog, och silfver skall dig med hopom tillfalla.

Job 22:26. Då skall du hafva din lust i dem Allsmägtiga, och upplyfta ditt anlete till Gud.

Job 22:27. Du skall bedja honom, och han skall höra dig; och ditt löfte skall du betala.

Job 22:28. Ehvad du tager dig före, det skall han låta dig väl af gå; och ljus skall skina på dina vägar.

Job 22:29. Förty de som sig ödmjuka, dem upphöjer han; och den som sin ögon nederslår, han skall blifva frälst;

Job 22:30. Och den oskyldige skall hulpen varda; för sina händers renhets skull skall han hulpen varda.

JOB, 23. CAPITLET

Job flyr till Guds dom, är otålig.

Job 23:1. Job svarade, och sade:

Job 23:2. Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.

Job 23:3. Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;

Job 23:4. Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;

Job 23:5. Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!

Job 23:6. Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

Job 23:7. Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.

Job 23:8. Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.

Job 23:9. Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.

Job 23:10. Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;

Job 23:11. Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;

Job 23:12. Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.

Job 23:13. Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.

Job 23:14. Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.

Job 23:15. Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.

Job 23:16. Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;

Job 23:17. Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.

JOB, 24. CAPITLET

Ogudaktigas välgång, tankar, straff.

Job 24:1. Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?

Job 24:2. De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.

Job 24:3. De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.

Job 24:4. De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.

Job 24:5. Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.

Job 24:6. De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.

Job 24:7. De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;

Job 24:8. Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.

Job 24:9. De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.

Job 24:10. Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.

Job 24:11. De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.

Job 24:12. De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.

Job 24:13. Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.

Job 24:14. I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.

Job 24:15. Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.

Job 24:16. I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.

Job 24:17. Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.

Job 24:18. Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.

Job 24:19. Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort.

Job 24:20. De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.

Job 24:21. Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;

Job 24:22. Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.

Job 24:23. Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.

Job 24:24. De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.

Job 24:25. Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?

JOB, 25. CAPITLET

Ingen är ren för Gud.

Job 25:1. Då svarade Bildad af Suah, och sade:

Job 25:2. Är icke herrskap och fruktan när honom, hvilken frid gör ibland sina högsta?

Job 25:3. Ho kan räkna hans krigsmän? Och öfver hvem uppgår icke hans ljus?

Job 25:4. Och huru kan en menniska rättfärdig varda för Gudi? Eller huru kan ene qvinnos barn rent vara?

Job 25:5. Si månen skin icke ännu, och stjernorna äro ännu icke rena för hans ögon;

Job 25:6. Huru mycket mindre en menniska, den malen, och ens menniskos barn, den matken?

JOB, 26. CAPITLET

Bildad straffas. Gud prisas.

Job 26:1. Job svarade, och sade:

Job 26:2. Hvem äst du biståndig? Dem som ingen magt hafver? Hjelper du honom, som ingen starkhet hafver i armenom?

Job 26:3. Hvem gifver du råd? Dem som intet vet? Och du bär fram dina stora gerningar?

Job 26:4. För hvem talar du? Och inför hvem går anden ifrå dig?

Job 26:5. De Reser ängslas under vattnen, och de som när dem bo.

Job 26:6. Helvetet är bart för honom, och förderfvet hafver intet öfvertäckelse.

Job 26:7. Han sträcker ut nordet på ingo, och hänger jordena uppå intet.

Job 26:8. Vattnet samkar han i sina skyar, och skyarna remna icke derunder.

Job 26:9. Han håller sin stol, och utbreder sin sky derföre.

Job 26:10. Han hafver satt ett mål om vattnet, intilldess ljus och mörker blifver ändadt.

Job 26:11. Himmelens stodar skälfva, och gifva sig för hans näpst.

Job 26:12. För hans kraft varder hafvet hasteliga stormande, och för hans klokhet stillar sig hafsens höghet.

Job 26:13. På himmelen varder det klart igenom hans väder, och hans hand drifver bort hvalfisken.

Job 26:14. Si, alltså går det till med hans gerningar; men hvad besynnerligit hafve vi derutinnan hört? Ho kan förstå hans magts dunder?

JOB, 27. CAPITLET

Jobs samvete. Skrymtarens hopp.

Job 27:1. Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:

Job 27:2. Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar;

Job 27:3. Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är;

Job 27:4. Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva.

Job 27:5. Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet.

Job 27:6. Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar.

Job 27:7. Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis.

Job 27:8. Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?

Job 27:9. Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå?

Job 27:10. Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom?

Job 27:11. Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja.

Job 27:12. Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före?

Job 27:13. Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola.

Job 27:14. Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda.

Job 27:15. Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta.

Job 27:16. Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler,

Job 27:17. Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.

Job 27:18. Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul.

Job 27:19. När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet.

Job 27:20. Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort;

Job 27:21. Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum.

Job 27:22. Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända.

Job 27:23. Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver.