SK1703 - Svenska Kyrkobibeln, Reviderad Version

S. Pauli Epistel Till de Romare.

Förspråket.

Denna Epistels berömmelse: Att hon är huvudstycket på nya Testamentet.

DENNE Epistel är det rätta huvudstycket av nya Testamentet, och det allraklarasta Evangelium. Den väl värd är, att en Christen människa ej allenast visste henne ord ifrån ord utantill; utan ock dageliga därmed umginge, såsom med själenes dagliga bröd. Ty hon kan aldrig förmycket eller förväl läsen eller betraktad varda. Och ju mer hon hanteras, ju kosteligare varder hon, och ju bätter smakar hon. Därföre är ock nu detta förspråk gjort, med vilko beredes, såsom en ingång i samma Epistel, så att hon må dess bätter förstås. Ty hon haver härtilldags med många glossor mycket varit förmörkad, den dock av sig själv är ett klart ljus, nog förmåendes upplysa och förklara hela Skriftena.

Någre ords uttydning i denna Epistel;

I förstone måste vi lära känna orden, och veta, vad S. Paulus menar med dessa ord, Lag, Synd, Nåd, Tro, Rättfärdighet, Kött, Ande, och sådana flere; annars är föga nytta läsa här uti.

Såsom: vad Lag här märker.

Detta ordet Lag, måste här icke förstås som man plägar därmed förstå en lärdom, vad man göra eller låta skall. Såsom det tillgår med människors Lag, där man gör Lagen fyllest med gärningom, om det än icke skedde av hjärtat: men Gud dömer efter hjärtans grund. Därföre vill ock hans Lag hava hjärtans grund; och låter sig icke nöja med gärningarna: utan hellre straffar de gärningar som icke göras av hjärtat, såsom skrymteri och lögn: för vilka sak alla människor kallas lögnaktige, Psal. 116: 11.

Guds Lag kräver hjärtans grund.

Ty ingen människa håller, eller kan hålla Guds Lag av hjärtans grund; utan var man finner i sig själv olust till det goda, och lust till det onda: där nu icke är fri lust till det goda, där är icke hjärtans grund till Guds Lag. Och därmed är där ock visserliga synd och Guds förtörnelse, ehuru ärligit leverne och goda gärningar utvärtes skina.

Lagsens fullbordare.

Lagen förökar synden.

Därav besluter S. Paulus i det andra Capitlet, att Judarna äro alle syndare; och säger, att allenast de som Lagen fullborda, äro rättfärdige för Gudi. Och vill därmed, att ingen fullbordar Lagen med gärningar; utan säger hellre till dem: Du lärer, man skall icke göra hor, och du gör hor. Item: I vilko du dömer en annan, i det samma fördömer du dig själv, då du gör det samma som du dömer. Såsom han ville säga: Du lever dageliga utvärtes i Lagsens gärningar, och dömer dem som icke så leva, och du vetst lära var man. Du ser en agn i ens annars öga; men i ditt eget öga varder du icke varse en bjälka: ty ändock du väl utvärtes håller Lagen med gärningar, för fruktans skull, att du skalt varda straffad, eller för löns skull, som du vänter dig därföre; så gör du dock det allt utan lust och kärlek till Lagen; ja, med olust och tvång, och gjorde gärna annars, om icke Lagen vore: av vilko följer, att du av hjärtat är Lagsens fiende. Vad är då det du lärer andra icke stjäla, då du själv äst en tjuv i hjärtat: och fullföljdet gärna utvärtes med gärningarna, om du torde. Som ock icke plägar länge vara med sådana skrymtare, förr än det brister väl ut med utvärtes gärningar. Så lärer du då andra; men dig själv intet, och vetst icke själv vad du lärer: haver ej heller rätteliga förstått Lagen; ja, Lagen förökar syndena, som han säger i 5 Capitlet.

Därföre att människan varder icke utan Lagsens fiende, ju mer Lagen utkräver, det man icke göra kan.

Lagen är andelig.

Därföre säger han i 7 Cap. 14. v. Lagen är andelig. Vad är det? Om Lagen voro lekamlig, då skedde henne fyllest med gärningar: men efter hon är andelig, gör henne ingen fyllest, utan allt det du gör, ginge av hjärtans grund. Men ett sådant hjärta giver ingen utan Guds Ande; den gör människona lika vid Lagen, att hon får lust till Lagen av hjärtat, och gör sedan allt, icke av fruktan eller tvång, utan av fritt hjärta. Så är nu Lagen andelig, i det hon vill med sådana andeligit hjärta älskas och fullbordas, och kräver en sådana Anda. Där han icke är i hjärtat, där bliver synd, olust, och fiendskap emot Lagen, den dock god, rätt och helig är.

Vad det är göra Lagsens gärningar.

Så skalt du nu vänjas vid orden, att där skiljer mycket på, göra Lagsens gärningar, och fullborda Lagen. Lagsens gärningar, är allt det människan gör eller göra kan av Lagen, av sin egen fri vilja, och egna krafter: men all den stund med sådana gärningar, är olust i hjärtat, och tvång till Lagen, äro sådana gärningar alla förtappada, och till intet nyttiga. Det menar S. Paulus i 3 Capitlet 20. v. då han säger: Genom Lagsens gärningar varder ingen människa rättfärdig för Gudi. Härav ser du nu, att icke annat är än bedrägeri, där somlige lära, att man med gärningar skall bereda sig till nådena: huru kan den bereda sig med gärningar till det gott är, som ingen god gärning utan olust och oviljogt hjärta gör? Huru skall den gärning vara Gudi behagelig, som av ett olustigt och oviljogt hjärta går?

Vad det är: Fullborda Lagen.

Tron kommer genom Evangelium.

Men fullborda Lagen, är med lust och kärlek göra Lagsens gärningar, och leva ärliga och väl, fri utan Lagsens tvång, likasom ingen Lag eller straff vore. Men sådana lust eller fri kärlek, giver den Helge Ande in i hjärtat, som han säger i 5 Capitlet. 5. v. Men Anden varder icke given, utan allenast uti, med, och genom trona på JESUM Christum, som han säger i första Capitlet. Så kommer icke tron, utan allenast genom Guds ord eller Evangelium, det Christum förkunnar, huru han är Guds Son och människa, döder och uppstånden för våra skull; såsom han i 3, 4, och 10 Capitlet säger.

Tron allena gör rättfärdig.

Tron upprättar Lagen.

Härav kommer, att tron allena gör människona rättfärdiga, och fullbordar Lagen: ty hon förer Anda med sig av Christi förtjänst. Men Anden gör människona lustiga och frihjärtade, såsom Lagen kräver: så gå då goda gärningar självkravt av trone: det menar han i 3 Capitlet, sedan han Lagsens gärningar bortkastat hade, att det lyder, såsom han ville nederlägga Lagen genom trona. Nej (säger han) vi upprätte Lagen genom trona: det är, vi fullborde Lagen genom trona.

Vad synd här märker.

Otron är uppsprunget till all synd.

SYND heter i Skriftene, icke allenast den utvärtes gärningen: utan allt det som drager och tillböjer till den utvärtes gärningena, nämliga hjärtans grund med alla krafter: så att ingen utvärtes gärning kan räknas ond, och kallas synd, utan hon går av hjärtans grund. Och ser Skriften besynnerliga till hjärtat, och på rotena och ursprunget till all synd, som är otron i hjärtans grund. Så, att såsom tron allena rättfärdigar, och haver Andan och lust med sig till goda utvärtes gärningar: så syndar ock otron allena, och uppväcker köttet, och gör lust till onda utvärtes gärningar, såsom Adam och Eve skedde i Paradis, 1. Mos. 3.

Ormahuvudet.

Härav kommer, att Christus nämner allena otrona synd, Joh. 16: 9, då han säger: Anden skall straffa världena för synd; ty att de icke trodde på mig. Därföre, förr än goda eller onda gärningar ske, såsom god eller ond frukt, måste tillförene vara i hjärtat tro eller otro, såsom en rot, musten och huvudkraften till alla synd. Vilken ock därföre kallas i Skriftene Ormahuvud, och gamla Drakans huvud, det kvinnones säd eller avföda, som är Christus, sönderkrossa skulle, såsom Adam lovat vart.

Vad nåd och gåva skilja på.

Ond luste och synd bliva än kvar i dem heligom.

NÅD och gåva skilj uppå. Nåd heter rättsliga Guds gunst och huldhet, som han haver till oss i sig själv, av vilka han varder benägen till att gjuta i oss sin Anda med hans gåvor. Såsom i 5 Capitlet väl uttryckes, då han säger: Nåd och gåva i Christo, rc. Och ändock gåvan och Anden dagliga förkovra sig, och äro icke ännu så fullkomliga, att ond luste och synd bliva ju ännu kvare i oss, och strida emot Andan, såsom han säger i 7 Capitlet, och Gal. 5. cap. Och såsom i 1. Mos. 3 sagt är, att ett hat skulle vara emellan kvinnones säd och ormens säd; så gör likväl nåden så mycket, att vi för Gudi vardom alldeles räknade rättfärdige: ty hans nåd delar eller styckar sig icke, såsom gåvorna göra; utan anammar oss alldeles uti Guds hyllest för Christi skull, den vår försvarare och medlare är, och för det att gåvorna äro begynta i oss.

De Christne äro rättfärdige, och dock syndare.

Så förstår du då det 7 Capitlet, där S. Paulus kallar sig ännu en syndare. Och dock uti det 8 säger, att uti dem som i Christo äro, är intet fördömeligit. För köttets skull, det ännu odödat är, äre vi ännu syndare: men efter vi tro på Christum, och havom Andans begynnelse, är oss Gud så gunstig och nådelig, att han sådana synd intet akta eller döma vill; utan vill göra med oss efter trona i Christo, tilldess synden varder dödad.

Vad tro är.

TRO är icke någor människlig mening eller dröm, den somlige hålla för tro. Vilke, när de se ingen bättring i levernet, eller goda gärningar efterfölja, ehuru väl de om tron höra mycket talas, falla de uti den villo, att de säga: Tron är icke nog; man måste göra gärningarna, skall man varda from och salig. Det kommer därav: då de höra Evangelium, så falla de till, och göra sig av sina egna krafter en tanka i hjärtat, som säger: Jag tror; det hålla de då för en rätt tro. Men såsom det är en människlig dikt och tanke, kan det intet förvandla hjärtat till någon godhet; därföre följer där ock ingen bättring i levernet.

Trones kraft och verkan.

Men tro är ett Guds verk i oss, det oss förvandlar, och på nytt föder av Gudi, Joh. 1. Och dödar den gamla Adam, och gör oss platt andra människor i hjärta, håg, sinne, och i alla krafter; och haver den Helga Anda med sig: hon är ett livaktigt och kraftigt ting, så att omöjeligit är, att hon icke alltid skulle göra det gott är. Hon frågar ock icke om goda gärningar skola göras: utan förr än man frågar, haver hon gjort dem, och är alltjämt i övningene. Men den sådana gärningar icke gör, den är en trolös människa; famlar och söker omkring sig efter trona, och efter goda gärningar, och vet varken vad tro eller goda gärningar äro.

Tron och gärningarna kunna intet skiljas åt.

Tro är en livaktig och stadig förtröstning till Guds nåd, så viss att man tusende resor dödde däröver. Och sådana förtröstning på Guds nåd, giver människone lust och vilja till Gud, och till allt det skapat är, vilket den Helge Ande gör i trone. Därav varder man viljog och lustig till att göra allom gott utan tvång; allom till tjänst vara; allting lida Gudi till vilja och lov, den honom sådana nåd bevisat haver: så att omöjeligit är, skilja gärningarna ifrå trone, såsom omöjeligit är skilja lågan och värman ifrån eldenom. Därföre tag dig vara för din egen falska tanka, och för onyttiga skvallrare, som låtas vise vara mycket att döma om trona, och goda gärningar, och äro dock allrastörste dårar. Bed Gud att han verkar trona i dig, annars bliver du väl utan tro till evig tid, evad du tänker eller gör.

Vad rättfärdighet är. Guds rättfärdighet.

RÄTTFÄRDIGHET är nu sådana tro, och heter Guds rättfärdighet, eller den för Gudi gäller: därföre att Gud giver henne, och räknar henne för rättfärdighet, för Christi vår Medlares skull, och kommer människona till att giva varjom och enom det honom bör: ty genom trona varder människan kvitt vid synden, och får lust till Guds bud: därmed giver hon Gudi hans äro, och betalar honom vad hon honom skyldig är: men människomen är han viljeliga till tjänst, med det han kan; och betalar också därmed varjom manne. Sådana rättfärdighet kan icke vår natur, fri vilje, eller våra krafter åstadkomma. Ty såsom ingen kan sig självom giva trona: så kan ock ingen av sig själv borttaga otrona: huru vill han då borttaga någon den minsta synd? därföre är allt falskt, skrymteri och synd, som utan trona eller i otrone sker, Rom. 14: 23, det skine så gott som det kan.

Vad kött och anda märka

En köttslig människa.

KÖTT och Anda måste du icke så här förstå, att kött är allenast det okyskhet på rörer; och Ande det som invärtes i hjärtat på rörer. Utan kött kallar Paulus, såsom Christus Joh. 3: 6, allt det av kött fött är, hela människona med kropp och själ, med förnuft och all sinne, därföre att allt detta handlar efter köttet: så att du ock väl må kalla den köttslig, som utan nåden om höga andeliga saker mycket talar eller lärer; såsom du väl förstå må av köttsens verk, som Paulus uppräknar, Gal. 5: 19, 20, 21. Där han ock kätteri och hat kallar köttsens verk. Och Rom. 8: 3, säger han: Att Lagen varder försvagad för köttets skull; vilket icke om okyskhet, utan om alla synder och allramest om otro sagt är, vilken den allraandeligasta synden är.

En andelig människa.

Tvärtemot må du ock kalla den människo andelig, som allting handlar efter Andan, ändock hon med utvärtes gärningar umgår; såsom Christus då han Lärjungarnas fötter tvådde: och Petrus då han förde båten och fiskade. Så att kött är den människa, som invärtes och utvärtes lever och verkar, det som till köttsens nytto och timeligit leverne tjänar. Ande är den människa, som invärtes och utvärtes lever och verkar, det som till Andan och till det tillkommande livet tjänar.

Vad uti vart Capitel läres. Såsom i det 1: Att alle människor äro syndare; och äro under Guds vrede.

En Evangelist Lärares ämbete.

Utan sådana förstånd om dessa ord, varder du aldrig förståndandes denna Epistelen, eller någon bok i den helga Skrift. Därföre tag dig vara för alla Lärare, som dessa ord annars bruka, vare sig ho de helst vara kunna. Nu vele vi se till Epistelen.

EFTER en Evangelisk Predikare tillhörer i förstone att straffa och till synd göra med Guds Lag, allt det som utan Andan och trona på Christum levat varder: av vilko människan drags till att känna sig självan; det är, sin egen skröplighet och jämmer; och varder därav ödmjukad, och begärar hjälp. Så gör ock S. Paulus här, begynnandes i första Capitlet straffa otrona, och de grova synder, de där skenbarliga äro, såsom Hedningarnas synder voro, och ännu äro andra fleres, som leva utan Guds nåd; och säger: Guds vrede av himmelen varder uppenbar genom Evangelium över alla människor, för deras ogudaktighet, och odygds skull: ty ändock de veta och dagliga finna, att en Gud är, så är dock naturen utan nåden av sig själv så ond, att hon varken tackar eller ärar honom; utan förblindar sig själv, och faller utan återvändo uti argare väsende, tilldess hon kommer till avguderi, stumma synder, och alla laster; och därtill med låter sådant ostraffat bliva på androm.

I det 2: Jämväl de som synas utvärtes fromme.

Skrymtares art.

Paulus låter ingen bliva utan synd.

Uti 2 Capitlet, sträcker han ock sådana straff vidare ut på dem som synas utvärtes fromme vara, och synda dock hemliga; sådana som Judarna voro, och ännu alle skrymtare äro, som utan lust och kärlek väl leva: men i hjärtat äro de Guds Lags fiender; och dock gärna döma andra. Såsom alla skrymtares art är, att de hålla sig själva klara och rena; och äro dock fulle med girighet, hat, högfärd, och alla slemhet, Matth. 23. Vilke äro de samme som Guds mildhet förakta; och efter sins hjärtas hårdhet, samka över sig Guds vrede. Så att Paulus, såsom en rätt Lagsförklarare, låter ingen bliva utan synd: utan förkunnar allom dem Guds vrede, som av naturen eller sin egen kraft vilja hava ett gott leverne, och låter dem icke bättre vara än de uppenbara syndare. Ja, han säger, att de äro hårdhjärtade och obotfärdige.

Det 3: Att Judar och Hedningar äro alle syndare.

Och kunna allenast genom trona bliva rättfärdige.

Uti 3 Capitlet, gör han dem båda lika, och säger, att den ene är som den andre, allesammans syndare för Gud: utan det, att Judarna hade Guds ord, ändock månge av dem trodde intet däruppå. Dock är fördenskull Guds trofasthet och sannfärdighet icke ute. Och drager han det talet i 51 Psal. 6 v. härin, att Gud bliver rätt i sin ord. Sedan kommer han åter därpå, och beviser ock så genom Skrifter, att de alle äro syndare, och att ingen genom Lagsens gärningar varder rättfärdig: utan Lagen är given till att man må kunna känna syndena. Därefter begynnar han då, och lärer den rätta vägen, huru man skall varda from och salig, och säger: De äro alle syndare, och utan berömmelse för Gudi: men de måste utan förtjänst varda rättfärdige genom trona på Christum, den oss sådant förskyllat haver med sitt blod, och är oss vorden en nådastol av Gudi, den oss alla framfarna synder förlåter; med vilko han beviser, att hans rättfärdighet, som han giver i trone, hjälper oss allenast, vilken på den tiden genom Evangelium uppenbarad, och tillförene genom Lagen och Propheterna betygad var. Alltså varder Lagen genom trona upprättad: ändock Lagsens gärningar därmed nederläggas, så att man icke kan berömma sig av dem.

Det 4: Att Abraham blev allenast genom trona rättfärdig.

Uti det 4: Som han nu uti de 3 första Capitlen, uppenbarat haver syndena, och lärt trones väg till rättfärdighetena, begynnar han nu möta några insagor och gensägningar: och tager före den som de mest alle pläga hava, som höra talas om trona, huruledes hon rättfärdigar utan gärningar, och säga: Skall man då nu inga goda gärningar göra? Alltså håller han här Abraham före, och säger: Vad haver då Abraham gjort med sina gärningar; haver det allt omintet varit? Voro hans gärningar intet nyttiga? Och besluter, att Abraham utan alla gärningar, allenast genom trona vart rättfärdig, så platt, att förr än han hade gjort den gärningen, att han omskar sig, vart han prisad i Skriftene, att han genom sina tro rättfärdig var, 1. Mos. 15: 6. Haver nu den gärningen, som var hans omskärelse, intet gjort till hans rättfärdighet, den dock Gud honom böd, och var ju en god gärning, att han Gudi hörig var: så varder ock visserliga ingen annor god gärning något görandes till rättfärdigheten. Utan såsom omskärelsen var Abrahe till ett utvärtes tecken, av vilko han sina rättfärdighet i trone beviste, så äro ock alla goda gärningar icke annat än utvärtes tecken, som följa av trone, och bevisa att människan är för Gudi invärtes rättfärdig, såsom en god frukt beviser att träd är gott.

De som tro, äro Abrahams barn och arvingar.

Därmed stadfäster nu S. Paulus, såsom med ett kraftigt exempel utu Skriftene, det han tillförene lärt hade i 3 Capitlet, om trona: och drager där till ännu ett Davids vittnesbörd i 32 Psal. 1, 2 v. Den ock säger, att människan varder rättfärdig utan gärningar; ändock hon icke utan gärningar är, då hon rättfärdig vorden är. Sedan sträcker han det exempel ut emot alla andra Lagsens gärningar; och besluter, att Judarna icke kunna vara Abrahams arvingar, allenast för blodsens skull, mycket mindre för Lagsens gärningars skull: utan de måste ärva Abrahams tro, om de vilja vara rätte arvingar. Efter Abraham, förr än Lagen kommo, antingen omskärelsens, eller Mose, var rättfärdig vorden genom trona, och kallad en fader åt allom dem som tro. Och så mycket mer, att Lagen kommer snarare vrede åstad än nåd; efter ingen fullbordar Lagen med kärlek och lust: därföre måste allena tron hämta den nåden upp, som Abraham lovad var. Ty sådana exempel äro ock för våra skull skrivna, att vi ock tro skole.

Det 5: Vilke trones frukter och verk äro.

De verkhelige veta intet av de sannskyldiga gärningar, som av tron komma.

Uti det 5 Capitlet, kommer han till trones frukt och verk, såsom är frid, fröjd, kärlek till Gud, och var man; säkerhet, frimodighet, och stadigt hopp i bedrövelsen: ty sådant följer allt efter, där tron rätt är, för det osägeliga godas skull, som Gud oss bevisat haver i Christo, att han haver låtit honom dö för våra skull, förr än vi honom därom bedja kunde; ja, då vi ännu fiender vorom. Så have vi nu, att tron utan alla gärningar rättfärdigar; och att icke följer fördenskull, att man inga goda gärningar göra skall; utan, att de sannskyldiga gärningar icke utebliva: av vilkom de verkhelgon intet veta, och dikta sig självom egna gärningar, där varken frid, fröjd, säkerhet, kärlek, hopp, eller någor Christelig gärnings art uti är.

Därnäst brukar han en lustig utgång och spacering, och förtäljer vadan både synd och rättfärdighet, död och liv kommer; och sätter dessa två emot varannan, Adam och Christum, och vill så säga: därföre måste Christus komma, såsom en annar Adam, den oss sina rättfärdighet tillägna skulle, genom en ny andelig födslo i trone, såsom den andre Adam haver låtit komma syndena på oss, genom den gamla köttsliga födslon.

Ingen kan hjälpa sig själv utu synden.

Så varder åter här med kunnigt och fast, att ingen kan hjälpa sig utu syndene till rättfärdighet med sina krafter, likasom han ej heller avstyra kan, att han icke varder köttsliga född. Varder ock härmed bevisat, att Guds Lag, som med rätto hjälpa skulle (om annars något hjälpa skulle till rättfärdighet) är ej allenast kommen med ingen hjälp; utan haver ock förökat syndena: ty den onda naturen får dess större olust till Lagen, och vill dess mer släcka sin lusta, ju mer Lagen det förbjuder: så att ju bätter man förstår Lagen, ju mer besinnar man sin armod; och att han dess bätter behöver Christum, den vår skröpliga natur med sina nåde hjälpa kan.

Det 6: Att de, som genom trona äro rättfärdigade, skola strida mot köttet, och föra ett nytt leverne. Tron strider utan återvändo mot synden.

Uti det 6 Capitlet, tager han sig före trones yppersta verk, som är andans strid emot köttet, till att fullkomliga döda syndena och begärelsen, som ännu kvar är, sedan man rättfärdig vorden är. Och lärer oss, att vi icke så alldeles ärom friade genom trona ifrå synderna, att vi platt fåfänge och säkre vara skole, såsom ingen synd på färde vore: men där är ännu synd, ändock hon varder icke räknad till fördömelse, för tronas skull, som emot henne strider. Därföre have vi nog till att skaffa med oss självom, så länge vi leve, att vi måge späka vår kropp; döda hans lustar, och tvinga hans lemmar, att de bliva andanom hörige, och icke lustanom: med vilko vi Christi död och uppståndelse like varde, och vår döpelse fullt göre (den ock syndenes död, och nådenes nya leverne betyder) tilldess vi alldeles rene varde av syndene, och lekamliga uppstå med Christo, och leve evinnerliga.

Vad det är, vara utan Lag, och vara under Lag.

Och det kunde vi göra, (säger han) efter vi äre uti nådene, och icke uti Lagen: vilket han själv utlägger, att vara utan Lag, är icke så mycket sagt, som ingen Lag hava, att var man må göra vad honom lyster. Men vara under Lagen, är när vi utan nåd umgå med Lagsens gärningar. I de måtto är synden visserliga väldig genom Lagen; efter ingen är Lagen huld av naturen, vilket stor synd är: men nåden gör, att vi älske Lagen. Så är där då ingen synd mer, och Lagen är icke mer emot oss, utan ens med oss.

Frihet ifrå synd och Lag.

Det samma är den rätta friheten ifrå syndene och Lagen, av vilko han intill ändan skriver i detta Capitlet, att det är icke utan en frihet, till att göra gott med lust, och hava ett gott leverne utan Lagsens tvång. Därföre är den friheten en andelig frihet, den icke borttager Lagen, utan giver det Lagen kräver, nämliga, lust och välviljoghet, med vilko Lagen stillad varder, och haver sedan intet driva eller kräva. Likasom du enom något skyldig vore, och kunde icke betalat: ifrå honom måste du i tveggahanda måtto lös varda. I en måtto, att han intet tager av dig, utan river sin räkenskap sönder. I andra måtto, om en god man för dig betalade, och gåve dig, därmed du hans räkenskap fyllest gjorde. Vid sådant sätt haver Christus gjort oss fri för Lagen. Därföre är detta ingen köttslig frihet, den intet göra skall: utan den där mycket och allahanda gör, och den för Lagsens maning och skuld fri är.

Det 7: Bekräftas det med en liknelse, av äktenskapet.

Uti det 7 Capitlet, stadfäster han sådant med en liknelse om äktenskapet. Såsom då en man dör, är kvinnan ock lös, och den ene dem andra lös: icke så, att den kvinnan icke måtte eller skulle taga sig en annan man; utan mycket mer, att hon nu allraförst fri är till att taga en annan, det hon tillförene icke göra kunde, förr än hon var av med honom. Så är ock vårt samvet bundet intill Lagen under den gamla människan: när den dödad är genom Andan, så är samvetet fritt, och det ena de andro löst. Icke så, att samvetet skulle intet göra: utan nu allraförst hålla sig intill den andra mannen Christum, och göra livsens frukt.

Synden uppvaknar, och varder väldigare genom Lagen.

Därefter sträcker han vidare ut syndenes och Lagsens art, huruledes synden allenast genom Lagen väldig varder. Ty den gamla människan varder icke utan dess hätskare emot Lagen, efter hon icke kan betala det Lagen kräver: ty hennes natur är synda, och kan av sig själv icke annat. Därföre är Lagen hennes död, och all hennes pina. Icke att Lagen är ond, utan att den onda naturen icke lida kan, att Lagen kräver gott av henne: såsom en kranker icke kan lida, att man kräver av honom, att han skall löpa och springa, och annat sådant göra, som en helbrägda man tillhörer.

Lagsens ämbete, när man det rätt förstår.

Därföre besluter S. Paulus här, att var Lagen rättsliga känd och allrabäst fattad varder, där gör hon icke annat, än låter oss förstå våra synd, och dödar oss med henne, och gör oss pliktiga till evig vrede och straff. Såsom det allt väl finns och förfars i samvetet, där Lagen rättsliga drabbat haver: så att man måste något annat hava, och mer än Lagen, där människan from och salig med skall vara. Men de som icke känna Lagen rätt, de äro blinde, och gå med överdådighet därtill, och mena göra Lagen fyllest med gärningar: ty de veta icke, huru mycket Lagen kräver, nämliga, ett fritt, viljogt och lustigt hjärta.

Andans strid med köttet uti de heliga.

Därnäst låter han förstå, huru anden och köttet strida med vart annat uti människone: och sätter sig själv för ett exempel, att vi måge lära rättsliga känna det verket, som är att döda syndena uti oss själva; och kallar både Andan och köttet Lag: därföre, att såsom Guds lags art är, att hon driver och utkräver; så driver ock köttet, och utkräver emot Andan, och vill hava sin vilja. Tvärtom, driver Anden och utkräver emot köttet, och vill hava sin vilja. Denne striden varar i oss så länge vi leve; uti den ena mer, uti den andra mindre, därefter som Anden eller köttet starkare varder: och är dock hela människan själv, både Ande och kött, som strider med sig själv, till dess hon varder allsamman andelig.

Det 8: Att ändock de rättfärdige icke kunna alldeles avlägga köttet, bliva de likväl behållne, medan de strida däremot.

Uti det 8 Capitlet, tröster han sådana stridare, att köttet icke skall fördöma dem: och sträcker vidare ut, vad köttsens eller Andans art är, och huru Anden kommer av Christo, den oss sin Helga Anda givet haver, den oss gör andeliga, och förtrycker köttet: och försäkrar oss, att vi ändå äre Guds barn, ehuru fast synden bryts i oss, så länge vi följe Andan, och stridom emot syndene, till att döda henne. Och efter ingenting så god är till att döva ned köttet med, som korset och lidande, tröster han oss uti lidandet, därav, att vi have bistånd av andanom, av kärlekenom, och av all Creatur, nämliga, att både anden suckar i oss, och Creaturen ängslas med oss, att vi måtte förlossade varda ifrå köttet och syndene. Och så se vi, att desse 3, det 6, 7, och 8 Capitlen, driva uppå det ena trones verk, som är, döda den gamla Adam, och tvinga köttet.

Det 9, 10, och 11: Om Guds eviga försyn och skickelse. Bese till 9 cap. till de Rom.

Uti 9, 10, och 11 Capitlet, lärer han oss om Guds eviga försyn: av vilko ursprungeliga utgår, ho där tro, eller icke tro skall; ifrå synden lös varda, eller icke lös varda. Och därföre är det platt utu våra händer tagit, och allt ställt i Guds händer, om vi skole varda gode, och frälsas: och det är oss väl allramest av nöden: ty om det stode till oss, äre vi så ovisse och svage, att visserliga ingen människa vorde salig: utan djävulen vorde oss allom övermäktig. Men efter Gud är viss, och hans försyn kan intet fela, och ingen honom något förtager, have vi ännu hopp emot synden.

Huru man skall rätt lära Guds försyn.

Men här är dem förvitnom och stoltom andom ett mål föresatt, vilke sitt förstånd därtill föra, att de begynna strax i förstone rannsaka efter Guds försyns djuphet, och bekymra sig fåfängeliga därmed, om de beskärde äro av Gudi. Desse förstörta sig själva, så att de antingen falla i vanhopp, eller låta gå för vind och våg, som man plägar säga, och vårda icke vart det bär uppå: men följ du denna Epistel i hennes ordning. Bekymra dig först med Christo och Evangelio, att du må känna dina synd, och hans nåd: därnäst, att du strider emot syndena, såsom här i 2, 3, 4, 5, 6, 7, och 8, Capitlen läres. Sedan när du uti det 8, kommen äst, under korset och lidandet, det varder då dig rätt lärandes om Guds försyn; uti 9, 10, 11, Capitlen, huru tröstelig hon är: ty man kan icke väl handla om Guds försyn utan skada, och utan hemlig misshag emot Gud, med mindre man drager korset, lider, och i dödsnöd är. Därföre måste den gamle Adam tillförene väl dödad varda, förr än han lider dessa ting, och dricker detta starka vinet. Därföre se dig före, att du icke ännu vin dricker, medan du på spenan ligger. Var och en lära haver sina måtto, tid och ålder.

Det 12: Läres åter att de rättfärdige skola beflita sig om ett nytt leverne, och goda gärningar.

Uti 12 Capitlet, lärer han den rätta Gudstjänsten, och gör alla Christna människor till Präster, att de offra skola, icke penningar eller fä, såsom i Lagen; utan sin egen lekamen, i thy man dödar hans begärelse. Därnäst beskriver han den utvärtes umgängelsen, som Christna människor skola hava i det andeliga regementet: huru de lära, predika, regera, tjäna, giva, lida, älska, leva, och göra skola emot vänner, ovänner, och var man. Det äro de gärningar som en Christen gör: ty (som sagt är) tron är icke fåfäng.

Det 13: Att de skola ock vara Överhetene underdånige, rc.

Uti det 13 Capitlet, lärer han oss vara det världsliga regementet höriga och lydiga, vilket fördenskull skickat är: ändock det kan ingen göra god för Gud, så gör det likväl så mycket, att de gode hava utvärtes frid och beskärm; och de onde skola hava en fruktan, och icke så fritt göra illa: därföre är det ock dem godom till pris, ändock de intet behövat. På ändan fattar han allt i kärlekenom, och besluter det på Christi efterdömelse, att såsom han oss gjort haver, så skole ock vi göra; och följa honom efter.

Det 14: Att de icke skola förarga de svaga samveten, rc.

Uti 14 Capitlet, lärer han fara sakta med dem som äro svage i trone, och skona dem, och icke bruka den Christeliga friheten dem till skada, utan till förbättring: var så icke sker, följer därav tvedräkt och Evangelii föraktelse: där dock icke liten makt på ligger. Så är bättre något litet vika för de svaga, tilldess de varda starkare, än att hela Evangeliska läran skulle borto bliva.

Det 15: Att de skola lida, och undraga de svaga.

Uti 15 Capitlet, sätter han Christum för ett exempel, att vi ock de andra svaga lida skole, de där i uppenbara synder och onda seder bräckelige äro, vilka man måste icke bortkasta, utan lida så länge de bättre varda: ty så haver Christus gjort med oss, och gör ännu dagliga, lidandes mycken odygd och oseder med oss, och hjälper oss därutav alltjämt. Därefter till en beslutning, beder han för dem; lovar dem, befaller dem Gud, och prisar sitt ämbete. Och beder dem om hjälp och undsättning till de fattiga i Jerusalem. Och är alltsammans kärlek, där han om talar, och där han med umgår.

Det 16: Att de skola vakta sig för människoläro.

Uti 16 och yttersta Capitlet, hälsar han sina vänner. Men där ibland förmänger han en ganska ädla förvaring för människoläro: vilken ibland den Christeliga och Evangeliska läron, kunde med tiden infalla och förargelse göra: likasom han förr sett hade de många människliga stadgar och bud, som nu alla världena fördränkt hava, och denna Epistelen och hela Skriftena, och jämväl allan andan och trona utsläckt hava, så att nu icke mer kvart är än den avguden, buken, vilkens tjänare S. Paulus kallar dem. Gud förlosse oss ifrå dem: Amen.

Alltså finnes i denna Epistel, vad en Christen bör veta.

Alltså finnom vi uti denna Epistel tillfyllest, vad en Christen människa bör att veta, nämliga, vad Lag är; vad Evangelium, synd, straff, nåd, tro, rättfärdighet, Christus, Gud, goda gärningar, kärlek, hopp, kors. Och huru vi oss hålla skole till var man, vad han är ond eller god, stark eller svag, vän eller ovän, och till oss själva: och därtill haver han allt detta mäkteliga grundat med Skrifter, med sitt exempel och Propheternas, så att här är intet mer önskandes: och synes så, att S. Paulus ville härutinnan med det allrakortesta författa, allt det en Christelig och Evangelisk läro tillhörer; och en ingång göra uti hela gamla Testamentet: ty utan tvivel, den som denna Epistel väl haver i hjärtat, han haver dess gamla Testamentsens ljus och kraft när sig: därföre skall var och en Christen gärna öva sig däruti. Där give Gud sina nåd till: Amen.